Det finns vissa tecken i framtiden som säger mig att allting inte är guld och gröna skogar, och att mina kalkyler kanske inte går i uppfyllelse ändå. Vi har redan fastslagit att hösten inte blir storslagen, men ändå ett stort steg i rätt riktning. Detta år kommer vara året då jag lär mig att vara förnuftig med min ekonomi, och dessutom minskar på omkostnader som hade dragit mig djupt ner i skuldsatthet och illamående.
I våras kom slaget, mitt i finanskrisens högvarv där bland andra bilindustrin fallit stenhårt och tiotusentals människor varslats om uppsägning, att även företaget jag arbetar på skulle varsla flera hundra personer över hela Sverige. Jag är en av de som varslas om uppsägning, och vi skall i nästa vecka få reda på vilka som stannar och vilka som får gå. Nu vet jag ännu inte om ens min avdelning kommer drabbas över huvud taget, men man kan inte släppa det. Skulle jag få gå, så känns det just nu solklart för mig att skaffa ett nytt jobb så omgående som det går här uppe i Norrland, och genast påbörja sparandet igen. Denna blogg är alltså inget projekt som lever och dör med min medelhöga inkomst, utan målet är ju just att hamna i en situation där exempelvis ett varsel inte skulle rubba ens tillvaro så stort som det gör just nu.
Samtidigt som besluten om varsel fattas så genomförs en omorganisation som mycket möjligt ökar chansen till befordran för min del. Därför är det svårt att riktigt veta vilket ben man skall stå på. En befordran skulle innebära runt en tusenlapp mer i kassan per månad (inte mycket, men så har jag inte mer än runt 25 000:- i månaden som det är just nu, trots jobb på kvällar och helger) och mina arbetsuppgifter skulle bli mer bekväma. Just nu känns allting ganska hoppfullt, men jag vet att stegen mot min chefs kontor och meddelandet om man får stanna eller ej kommer vara mycket tunga.
